Här skriver och berättar Bryan Alexander om den digitala storytelling som tagit plats under de senaste 50 åren fram till den teknik vi använder idag. Han ser digital storytelling som något som startade redan på 60-talet med spel som Spacewars, utvecklades till textbaserade spel under 70-talet och filmer som Wargames under 80-talet.
Under 80-talet introducerades hypertextfiction där man som användare kunde navigera mellan olika sidor genom olika hyperlänkar och därmed skapar vår egen berättelse i vårt eget huvud. Utifrån detta utvecklades spel som Sierra där man genom att trycka eller skriva olika saker kunde få vår karaktär att göra olika saker. Den här typen av interaktiv fiction har enligt Bryan flera likheter med storytelling då de bygger på text, kombinerar spel och historier, har användare/läsare som väljer väg eller bidrar och där interaktion krävs.
Tidigt under internet historier dök det upp olika skräckhistorier som bland annat spreds via mail, något som fortfarande lever kvar som t.ex. Nigeriabrev. Ett annat fenomen som dök upp var Creative Writing, t.ex. Ted’s Caving Journal, en tidig modell av en blogg där man kunde följa Teds äventyr i grottorna och som abrupt bara slutade uppdateras och läsarna tvingades själv måla upp vad som kunde ha hänt. Senare introducerades Dreaming Methods, ett liknande, fast mer avancerat exempel av Creative Writing.
Jag minns när jag på högstadiet satt och spelade mina första datorspel i datasalen på skolan. Det var rena text-baserade spel där jag på något sätt skulle komma underfund med rätt kommandon för att komma vidare. Jag känner igen Sierraspelen King’s Quest och Space Quest där jag genom att trycka på rätt kommando och rätt saker skulle få rätt saker att hända. Och idag är jag besatt av de mängder med Hide and Seek-spel som finns överallt på internet. Spel där jag ska hitta saker, sammanfoga saker och göra saker för att komma vidare och lösa mysteriet. Jag har aldrig sett dessa spel som storytelling, men så är ju faktiskt fallet. Och det som är lite oroväckande är att jag tydligen är fast i samma spelgenre som för 20 år sedan!
Under 80-talet introducerades hypertextfiction där man som användare kunde navigera mellan olika sidor genom olika hyperlänkar och därmed skapar vår egen berättelse i vårt eget huvud. Utifrån detta utvecklades spel som Sierra där man genom att trycka eller skriva olika saker kunde få vår karaktär att göra olika saker. Den här typen av interaktiv fiction har enligt Bryan flera likheter med storytelling då de bygger på text, kombinerar spel och historier, har användare/läsare som väljer väg eller bidrar och där interaktion krävs.
Tidigt under internet historier dök det upp olika skräckhistorier som bland annat spreds via mail, något som fortfarande lever kvar som t.ex. Nigeriabrev. Ett annat fenomen som dök upp var Creative Writing, t.ex. Ted’s Caving Journal, en tidig modell av en blogg där man kunde följa Teds äventyr i grottorna och som abrupt bara slutade uppdateras och läsarna tvingades själv måla upp vad som kunde ha hänt. Senare introducerades Dreaming Methods, ett liknande, fast mer avancerat exempel av Creative Writing.
Jag minns när jag på högstadiet satt och spelade mina första datorspel i datasalen på skolan. Det var rena text-baserade spel där jag på något sätt skulle komma underfund med rätt kommandon för att komma vidare. Jag känner igen Sierraspelen King’s Quest och Space Quest där jag genom att trycka på rätt kommando och rätt saker skulle få rätt saker att hända. Och idag är jag besatt av de mängder med Hide and Seek-spel som finns överallt på internet. Spel där jag ska hitta saker, sammanfoga saker och göra saker för att komma vidare och lösa mysteriet. Jag har aldrig sett dessa spel som storytelling, men så är ju faktiskt fallet. Och det som är lite oroväckande är att jag tydligen är fast i samma spelgenre som för 20 år sedan!
RSS Feed