Kapitlet handlar om mindre spel och huruvida dessa har något att göra med digital storytelling. Huvudpunkten kände jag var hur man väljer att "få in spelaren i spelet". Bryan pratar om miljö, utmaningar, ljud, cut-scenes och en röd tråd genom alla av tidigare nämnda delar.
Som sagt, spel är en del av mitt liv, även om det främst handlar om en av de stora sociala spel som antagligen nämns i kommande kapitel. Men visst, jag har testat småspel som maffia, farmville och (vad var nu det senaste jag spelade) criminal case. Tappar dock intresset för dessa spel ganska snabbt eftersom de kräver att man tittar in regelbundet för att få något gjort. Nu skulle jag kunna sitta och säga att jag inte har tid för det, men det är en lögn, klart jag har tid, men jag vill inte känna mig tvingade att använda min tid till det.
Storyn är för mig viktig, även om jag inte gräver ner mig i all den information som kan finnas i olika spel (exempel WoW med hur mycket lore som helst), men kanske inte alltid. Ibland vill jag bara ha ett spel för att rensa skallen och då passar det suveränt att bara döda så mycket som det bara går i Diablo 3. Samtidigt kan jag ibland vara fasansfullt snabb på att trycka bort cut-scenes som ofta har stor betydelse för vad som händer men som jag just då bara inte är intresserad av.
Gällande musiken kan jag förstå att det är viktig i vissa typer av spel, men jag väljer ofta att sänka ljudet och istället lyssna på musik.
För mig måste jag nog säga att den röda tråden är viktig och till viss del även "verklighetsanknytningen", inte för att jag vill ha verkliga spel, men hallå, seriöst..... Hur kan man som frostmage göra en frostnova när man är i vatten?! Borde man inte då fastna i en stor frusen sjö?! Och HUR kan man döda fireelements med is?!
Titta.... mina tankar verkar vandra från ryggmärgen till mina fingrar utan att passera hjärnan. Kan det vara som så att min hjärna är på pause-mode idag i och med sportlovet?