Storytelling for the Twenty-First Century

För några år sedan gick jag en kurs i ”Storytelling”. Den gången var det den traditionella modellen av berättande, vi berättade, eventuellt med någon typ av rekvisita, för en grupp av människor som lyssnade på det jag hade att berätta. Det jag minns mest av de tillfällena var vikten i att göra sagan till min egen. Genom att lära mig ”skelettet” i sagan kunde jag göra den mer naturlig när jag berättade och genom att ta till mig den, att kanske förankra den i mitt eget liv skulle den kunna bli mer trovärdig. Istället för att det var en ung okänd flicka som mötte varulven på den mörka vägen så var det min gammelmormor som sprang in i monstret där på den ödsliga vägen.

I det här kapitlet reflekterar Bryan Alexander mycket runt definitioner. Vad menas med digital storytelling, vad är en saga, vilka olika genrer finns? Han reflekterar lite över hur storytelling utvecklats under åren och att man ofta varit snabba att ta till sig av den nya teknik som dyker upp med jämna mellanrum. Idag ska vi jobba med storytelling genom digitala plattformer och verktyg, men redan under forntiden använde man sig av färg och grottväggar för att få fram sina sagor. Lite nyare exempel är radioteatern (theater of the mind), videokonst, conceptual albums och film. Vissa anser dock att storytelling ska vara som ”det brukar”, en person som berättar och människor som inaktivt sitter och lyssnar.

En berättelse har ofta en medveten röd tråd genom sin historia. Bryan nämner Freytags triangel, där det börjar med en konflikt, det händer saker som slutar i någon typ av klimax innan det börjar lugna ner sig och vi kommer till någon typ av slutsats. Det handlar om att fånga våra lyssnare, att få dom intresserade av vad som kommer att hända innan vi beger oss mot slutet. Detta är ett tankesätt som även återkommer i film och till viss del olika datorspel. Fångar vi inte våra lyssnare finns risken att vi tappar dom innan vi kommit till slutet.

---